Det anrika Slakthusområdet genomgår för närvarande ett stadsomvandlingsprojekt kallat Söderstaden, vilket innebär att vissa byggnader rivs emedan andra får nya användningsområden. Hus 8, tidigare huvudsäte för tarmrenseri och dynghantering, åtnjuter den senare behandlingen. Stockholms stad har restaurerat fastigheten i enlighet med arkitekt Gustaf Wickmans mer än hundra år gamla ritningar. Byggnaden består till stor del av dess ursprungliga anläggning och har därför fått en så-kallad blåmärkning, vilket innebär att den betraktas ha särskilt högt kulturhistoriskt värde. Det forna huset i slaktcykelns ändhållplats ska nu stå värd för Stockholms nya kulturhubb; Slaktkyrkan, en mötesplats för konst i alla dess slag – musikkonserter och klubbar, utställningar och filmvisningar, föreläsningar och andra evenemangsaktiviteter.

Sedan medeltida dagar har såväl kronan som staten tagit en aktiv roll i försöken att upprätthålla någon slags ordning i Stockholms livsmedelshantering. Allteftersom huvudstaden växte fram ökade kötthandeln, vilket med dåtidens något begränsade kunskap om bakterielära orsakade varierande grader av sanitära olägenheter. Redan på 1400-talet infördes de allra första lagstadgade regelverken kring djurhållning samt vilka som fick hantera matvaror, under vilka omständigheter och i synnerhet var. De första offentliga slakthusen i Stockholm stads regi uppfördes redan under 1600-talet, och var fram tills skråväsendets upplösning under 1800-talets mitt de enda platserna där slakt tilläts. Den nu oreglerade arbetsmarknaden förde med sig en del bekymmer, exempelvis när gemene man utan vare sig nämnvärd utbildning eller översyn kunde bedriva slakteriverksamhet. Samtidigt slog industriella revolutionen igenom med full kraft; ny teknik effektiviserade produktionen av kött, och ångdrivna tåg och fartyg utrustade med moderna kylsystem erbjöd helt nya distributionsmöjligheter. Nya torghandlar upprättades kring Stockholm, där huvudstadsbor snart fick samsas med allsköns livsmedel, slaktavfall, bakterier och flugor. Sverige fick sitt första kolerautbrott år 1834 och flertalet periodiska epidemier följde under nästkommande decennier. Smittspridningen kuvades emellertid allteftersom allmänhygienen blev bättre, inte minst genom moderna avloppssystem. Försedda med bättre kunskap om virus och bakterier inledde myndigheterna en storsatsning på att öka renligheten inom alla samhällsaspekter.

Trots saluhallarnas uppkomst runt 1870 fanns fortfarande mängder av privata slakterier, många med hygienstandarder av något ambulerande kvalitet. Flertalet av dem var dessutom belägna runt Årstaviken, en av Stockholms huvudsakliga vattenkällor, vilket ytterligare bidrog till spridningen av smittsamma sjukdomar. År 1877 tillsattes en kommitté för att undersöka möjligheterna till att upprätta ett kommunalt slakthus i Stockholm. Först 1906 blev planerna verklighet, när Stockholms slakthus- och saluhallsstyrelse ålagdes att ombesörja byggnationen av moderna faciliteter utrustade med de senaste tekniska innovationerna – många av dem helt banbrytande för den svenska marknaden. Två år tidigare hade kommunen gjort ett markförvärv i dåvarande Enskede, vilket med dess goda transportmöjligheter över såväl tågräls som vatten ansågs optimalt för ändamålet. Slakthusområdet ritades i enlighet med ett komplext produktionssystem, där det skede av slaktprocessen respektive byggnad var ämnad för avgjorde dess placering och utformning. Sist i produktionskedjan låg Hus 8, konstruerad för att hantera verksamhetens biprodukter och förlänad de något oglamorösa epiteten rensstuga och dynghus. I renseriet sköljdes tarmar rena och preparerades inför korvtillverkning. Skottkärror fullastade med tarm- och maginnehåll forslades till dynghuset, vilket hade ett källarutrymme med stickspår till järnvägen. Restprodukterna dumpades direkt i vagnar för vidare transport ut från området för att slutligen användas som gödsel. Under mellan– och efterkrigstiden fick själva köttproduktionen allt mindre betydelse i Slakthusområdet, varför Hus 8 miste sin ursprungliga funktion och istället hyrdes ut till privata företag verksamma inom livsmedelsindustrin. Sedan 2011 har byggnaden stått oanvänd – fram tills nu.

Med stöd från Stockholm Stad & Kulturrådet – 2020